jooke

Detta är ett fenomen som stundom drabbar även de mest flitiga skribenter, bloggare och författare. Vilket fenomen då undrar ni kanske? Ja. Något fenomen är det i alla fall. Och denna blogg lider av detta; vilket då är väldigt trist för den eventuella läskrets som ännu inte tappat tålamodet med mig.
Enough with the bullshit.

Ja. Som en god vän redan kommenterat så har jag fått in spammbot:ar här på min blogg. Jag känner verkligen starkt hat och vill hitta någon att skälla på som kan hållas ansvarig. Men jag vet inte mer om spammbot:ar än att det inte är människor, men att de utger sig för att vara det. Typ så. Så jag kan alltså inte få utlopp för mina aggressioner. Nåja. Jag har väl ändå större problem att engagera mig i. Tror jag.
Det finns ju det här med religion, världsfred, frågan om jag är realist eller antirealist i mitt vetenskapliga synsätt på världen osv. Men detta orkar jag inte ta upp nu, något av det.

Istället kommer här en liten insikt:
Jag har respekt för andra människors tid. Jag vill vara i tid och inte göra någon besviken om man stämt träff med någon. Andras tid är lika viktig som min egen och det kan gälla i smått som i stort. Men vad gör man om man tror att den man stämmer träff med själv inte är så noga med tid? Man fortsätter givetvis med att vara noga med tider, detta vet jag, och även om jag inte är världens bästa på att uppskatta tid (tidsoptimist) så vet jag ändå när jag gjort fel. Ändå har jag nu ignorerat den iaktagelsen och får därför betala priset.

Jocke: (Men jag har ju annat för mig, är dessutom ganska trött...)
X: (Det har jag också haft många gånger när inte du passat tiden)

Oklart här exakt hur orden föll, men det inom paranteserna är ungefär innebörden av vad som sades.
X; du vet vem du är, jag är ledsen och du har rätt. Jag måste dock få påpeka att X själv inte alltid varit "farfar tid" men detta hör till en nu avlägsen tid och är egentligen inget som han bör lastas för nu. Jag kan bara buga och erkänna mitt misstag, och nu hoppas jag att jag lärt mig läxan.

Idag har jag för övrigt firat Jul med min flickvän, då vi inte kommer fira själva julafton tillsammans. Jag fick signerade böcker med god jul-hälsning av Jan Guillou. Arn trilogin så klart. Sedan fick jag en Live DVD med All That Remains och en nyckelring som piper och blinkar när man visslar på den. Svar: ja, jag är bra på att tappa bort saker. Det mest jävliga är att jag knappt kan vissla... Min flicka fick ett snyggt set med koppar och en bok. Sedan gick vi till hennes far för att fortsätta julfirande där. Imorgon åker hon till uppsala för att fira med släkt. Själv kan jag se fram mot en lugn jul med familjen, mormor och moster Gunilla.

Kanske behöver jag skriva av mig eller nått efter detta stora uppehåll... Aja nu ska jag bli lite känslosam. Jag vet inte om jag levt på riktigt tidigare men... Det känns som att de senaste 1.5 åren har varit lite av en pånyttfödelse.
Jag har upptäckt mitt känsloliv på allvar och kanske är det så att jag gått från att vara en känslig, ömtålig och försiktig pojke till en tonåring som började lägga locket på alla känslor som jag inte ville ha. Detta gjorde att jag ofta inte märkte om jag verkligen var glad heller. Det finns visst alltid en baksida. Jag minns särskilt hur jag hade en diskussion med en mycket god vän om hur det kändes som att livet planade ut och verkligen förlorade både sina toppar och dalar. Detta var inte jobbigt, inte skönt, det var varken eller. Och vad det berodde på kan jag bara spekulera över. Idag är allt annorlunda. Jag har gått från att ha ett väldigt begränsat känsloliv (eller vad jag trodde var ett begränsat känsloliv) till att uppleva fler känslor, och starkare, än vad jag trodde jag var kapabel till. Nu är jag inte pojken, men inte heller tonåringen. Och jag är övertygad om att jag har en person att tacka mer än någon annan. Min älskade flickvän sedan 1.5 år tillbaka. Du har fått mig att känna mig så mycket mer levande!
Tack Älskling! Jag älskar dig lika mycket när vi är osams som när vi tycker som mest om varandra. Du är den finaste på denna jord. Och nu gråter jag...

OK. Dax släppa iväg detta inlägg innan jag lämnar ut hela mig.

/Jocke - en mjukis som inte skämms för att gråta.