Drivkraft... i livet Natten 14-15e
Hej blogge!
Fy fan nu är det självförverkligandeångest så det maler i skallen. Jag måste skapa, göra något kreativt. Annars lackar jag ur. Men hur ska jag förmå mig att fortsätta det jag påbörjar? Jag vet hur det blir. Jag är en människa som måste ha en drivkraft för att få något gjort. Jag kan inte göra som t.ex. morsan gjorde när hon pluggade ekonomi. Studera bara för att något måste hon ju göra. Den disciplinen klarar jag inte att hålla. Då blir allt halvhjärtat. Men ge mig en drivkraft som kommer inifrån mig själv så ska jag uträtta storverk.
Drivkraften att göra något/prestera är olika. Det finns flera olika drivkrafter. För mig är det främst två som är de starka;
den som får en att prestera för att visa för andra att man kan - The dark side, och den som kommer inifrån en själv, den som får en att göra saker för att man själv vill det, kanske till och med för andras lycka, - the light side. Om vi lägger Star Wars influenserna åt sidan så ska jag bli mer konkret. I skolan gjorde jag ett prov som jag presterade långt under min kapacitet på. Det var ett svagt G. Nästa prov hade jag bäst i klassen. Nästan full pott. Jag kände stor tillfredsställelse. Men den enda anledningen till att jag presterade så bra var för att visa andra att jag kunde. Jag har alltid haft den tilltron till mig själv att jag har kapacitet om jag får tid.
Denna drivkraft är mycket stark för många. Så även för mig. Dock endast på kort sikt, åtminstonde för mig. Och jag finner det motbjudande att så show:a för andra, för andra kanske det är på annat sätt, men jag känner mig usel.
Den andra drivkraftens exempel är min träning. När jag är på gymet är jag där för min skull. Jag mår bra av att övervinna mig själv och känner mig mer levande än någonsin annars när man "känner pumpen". Visst är det sant att det finns en del i mig som vill ha erkännande som vältränad, ha en snygg kropp osv. Dock är det inte längtan efter bekräftelsen från andra som får mig att fortsätta träna. Jag tror att många som tränar av enbart den anledningen inte orkar fortsätta, - eller blir riktigt extrema. Men jag vill inte ha strävan efter den bekräftelsen från min omgivning som drivkraft. Tvärtom skämms jag lite för att den längtan finns i mig trotts att den inte är den större drivkraften.
Det blev en del ändå. Hoppas att det finns de som tycker att detta är intressant att läsa också. Jag måste också lägga till att jag erkänner att det finns många som gör gott med drivkrafter som är något grumlade och inte alltigenom osjälviska. Den större och svårare mer filosofiska följdfrågan blir då om det fortfarande är gott, är jag fortfarande osjälvisk om jag är snäll mot andra för att bli omtyckt?? Ungefär så.
Fy fan nu är det självförverkligandeångest så det maler i skallen. Jag måste skapa, göra något kreativt. Annars lackar jag ur. Men hur ska jag förmå mig att fortsätta det jag påbörjar? Jag vet hur det blir. Jag är en människa som måste ha en drivkraft för att få något gjort. Jag kan inte göra som t.ex. morsan gjorde när hon pluggade ekonomi. Studera bara för att något måste hon ju göra. Den disciplinen klarar jag inte att hålla. Då blir allt halvhjärtat. Men ge mig en drivkraft som kommer inifrån mig själv så ska jag uträtta storverk.
Drivkraften att göra något/prestera är olika. Det finns flera olika drivkrafter. För mig är det främst två som är de starka;
den som får en att prestera för att visa för andra att man kan - The dark side, och den som kommer inifrån en själv, den som får en att göra saker för att man själv vill det, kanske till och med för andras lycka, - the light side. Om vi lägger Star Wars influenserna åt sidan så ska jag bli mer konkret. I skolan gjorde jag ett prov som jag presterade långt under min kapacitet på. Det var ett svagt G. Nästa prov hade jag bäst i klassen. Nästan full pott. Jag kände stor tillfredsställelse. Men den enda anledningen till att jag presterade så bra var för att visa andra att jag kunde. Jag har alltid haft den tilltron till mig själv att jag har kapacitet om jag får tid.
Denna drivkraft är mycket stark för många. Så även för mig. Dock endast på kort sikt, åtminstonde för mig. Och jag finner det motbjudande att så show:a för andra, för andra kanske det är på annat sätt, men jag känner mig usel.
Den andra drivkraftens exempel är min träning. När jag är på gymet är jag där för min skull. Jag mår bra av att övervinna mig själv och känner mig mer levande än någonsin annars när man "känner pumpen". Visst är det sant att det finns en del i mig som vill ha erkännande som vältränad, ha en snygg kropp osv. Dock är det inte längtan efter bekräftelsen från andra som får mig att fortsätta träna. Jag tror att många som tränar av enbart den anledningen inte orkar fortsätta, - eller blir riktigt extrema. Men jag vill inte ha strävan efter den bekräftelsen från min omgivning som drivkraft. Tvärtom skämms jag lite för att den längtan finns i mig trotts att den inte är den större drivkraften.
Det blev en del ändå. Hoppas att det finns de som tycker att detta är intressant att läsa också. Jag måste också lägga till att jag erkänner att det finns många som gör gott med drivkrafter som är något grumlade och inte alltigenom osjälviska. Den större och svårare mer filosofiska följdfrågan blir då om det fortfarande är gott, är jag fortfarande osjälvisk om jag är snäll mot andra för att bli omtyckt?? Ungefär så.
Det verkar som om det blivit nyår igen,,,
Hej!
Nu är det den 2:a januari. Igår var en slapp dag, dagen efter Nyårsfesten. Men nu kanske livet kan återgå till det normala. Mer eller mindre i alla fall.
Att annordna nyårsfest kräver lite jobb även om jag måste säga att det gick lättare än jag trodde. Nu var det väl dock inte så att jag drog det tyngsta lasset. Men heller inte det minsta. Maten kom ut till borden tillsist, och vi slapp äta frysta tårtor. Vi fick ihop lite musik och lokalen kändes riktigt trivsam. Speciellt med dekorationerna på långbordet. Det höjde verkligen kvalitén. (Tack Frida.) Det kom inte så många som vi trodde men det funkade ändå. Jag tror att alla hade trevligt, - och jag hoppas att även våra mer långväga gäster från Sala hade en bra kväll trotts att de knappt kände någon innan kvällen började. Själv hade jag en jättebra kväll, trotts att det inte blev nå pictionary eller kareoke. Nåja lite pictionary blev det ju, en hemmagjord variant. Nu är jag mest spänd på att se bilderna från festen. Tog knappt nå själv. Men det var många med kamera. Däribland allas vår paparazzi Kristian med sin nya digitala systemkamera.
Ang. städningen dagen efter så vill jag ge all heder till de som gjorde sitt mesta och bästa som var där, och klarade allting på relativt kort tid. Vi gjorde ett bra jobb, och nu får vi säkert låna lokalen igen när vi visat att vi sköter oss :)
Idag vaknade jag med hjärtat i halsgropen av att jag sovit över parkeringstiden hos Frida. Och jag som redan fått parkeringsböter förra månaden. Järnet ner till parkeringen. Pustar ut. Yes. Ibland ska man ha tur. Sedan åkte jag hem och åt rester till lunch. Hmm hem. Ja än så länge är detta hemma. Jag ska se till att börja packa lite smått nu i dagarna som kommer. Ska ju flytta ihop med Frida strax nu. Vi kommer bo trångt i hennes 1:a på 26 kvadrat men vi kommer ha fin ekonomi med två som jobbar, även om Frida bara har deltid nu. Återstår hur vi ska möblera, men det fixar sig. Vi har lite idéer...
Nu ska jag ringa Robin som jag lovat. Och Se vad den filuren håller på med. Kanske ska vi gå en långpromenad. Skulle sitta fint. Och ta med kameran kanske... hmm aja nu ringer jag.
Nu är det den 2:a januari. Igår var en slapp dag, dagen efter Nyårsfesten. Men nu kanske livet kan återgå till det normala. Mer eller mindre i alla fall.
Att annordna nyårsfest kräver lite jobb även om jag måste säga att det gick lättare än jag trodde. Nu var det väl dock inte så att jag drog det tyngsta lasset. Men heller inte det minsta. Maten kom ut till borden tillsist, och vi slapp äta frysta tårtor. Vi fick ihop lite musik och lokalen kändes riktigt trivsam. Speciellt med dekorationerna på långbordet. Det höjde verkligen kvalitén. (Tack Frida.) Det kom inte så många som vi trodde men det funkade ändå. Jag tror att alla hade trevligt, - och jag hoppas att även våra mer långväga gäster från Sala hade en bra kväll trotts att de knappt kände någon innan kvällen började. Själv hade jag en jättebra kväll, trotts att det inte blev nå pictionary eller kareoke. Nåja lite pictionary blev det ju, en hemmagjord variant. Nu är jag mest spänd på att se bilderna från festen. Tog knappt nå själv. Men det var många med kamera. Däribland allas vår paparazzi Kristian med sin nya digitala systemkamera.
Ang. städningen dagen efter så vill jag ge all heder till de som gjorde sitt mesta och bästa som var där, och klarade allting på relativt kort tid. Vi gjorde ett bra jobb, och nu får vi säkert låna lokalen igen när vi visat att vi sköter oss :)
Idag vaknade jag med hjärtat i halsgropen av att jag sovit över parkeringstiden hos Frida. Och jag som redan fått parkeringsböter förra månaden. Järnet ner till parkeringen. Pustar ut. Yes. Ibland ska man ha tur. Sedan åkte jag hem och åt rester till lunch. Hmm hem. Ja än så länge är detta hemma. Jag ska se till att börja packa lite smått nu i dagarna som kommer. Ska ju flytta ihop med Frida strax nu. Vi kommer bo trångt i hennes 1:a på 26 kvadrat men vi kommer ha fin ekonomi med två som jobbar, även om Frida bara har deltid nu. Återstår hur vi ska möblera, men det fixar sig. Vi har lite idéer...
Nu ska jag ringa Robin som jag lovat. Och Se vad den filuren håller på med. Kanske ska vi gå en långpromenad. Skulle sitta fint. Och ta med kameran kanske... hmm aja nu ringer jag.
